Döden

Med tanke på döden, jag har inte så stor erfarenhet av de.
Men jag känner ingen större rädsla för den stunden.
Satt hos min pappa när han dog, den jag älskade så mycket,
men jag vågade säga att han skulle släppa taget.
Hans tid var en transport de sista,
från att vara en av de mest älskvärda personer jag känt till att bli ett dement kolli.
Då är tiden inne.
Jag har ju skrivit mycket om min cancer nu ett tag. Men den är nog inte lika livshotande som en kraftig utbrändhet är stundtals. Vart tog min fighting spirit vägen, den kommer mer o mer, men den resan har varit svår o jobbig för mig, och mina med människor.
Duktig läkare som insåg vart jag var på väg kunde stoppa mig, från att inte vilja leva längre, till att överleva. Sen har tabletter kanske hjälpt mig en hel del. Men de viktigaste av allt är Mina närmsta som stöttat mig, visat mig hänsyn, ororat sig, bjudit hem kollit, osv. Jag vill verkligen tacka alla berörda. Men nu ett och ett halvt år senare undrat jag när ska jag bli frisk igen???? Aldrig eller ..
Vad är de då som är fel, ja det är ju de man kan undra. Hjärnan tror jag, har för mycket tankar om framtid, har svårt för o leva här o nu. Tänker gärna för mycket på allt. Men genom att skriva här så försöker jag få ordning på mig själv, ventilera ur mig liksom.. Bryr mig inte så mkt om någon läser utan gör det mest för min egen skull. Men har ni åsikter om sjukdomen eller erfarenhet så berätta gärna för mig. Tror de är bra att få andras erfarenhet för att gå vidare. Att jag har mycket att leva för det vet jag, och idag är jag inte självmordbenägen längre. Bara de att jag vill vara hur stark som helst igen. Men så blir jag lite full i skratt av allt alvarigt, jag har ju faktiskt mognat även jag så nu är jag en så kallad klimakteriehäxa (tror jag) Men är det inte så då att man får vara oberäknelig, sur o grinig hela tiden???? Jag tror de är så Eller hur medsystrar.. Noppe nu får de vara nog, nu tar jag och går ut i solen o solar iaf. Så kom fjortisen tillbaka ;)